Ögat

Ögats Uppbyggnad

Det visuella systemet utgörs av ögat, vars näthinna registerar ljusimpulser och omvandlar dessa till elektriska nervimpulser, som via synnerven och de centrala synbanorna når synbarken i bakre hjärnan där signalerna tolkas till en visuell bild.

Ögat omfattas av ögongloben som tillsammans med ögonmusklerna och fettvävnad är positionerad i ögonhålan. Ögongloben består av tre lager bindväv.



Det yttersta lagret består av bindväv och bildar framtill den genomskinliga hornhinnan, cornea, som baktill övergår till ögats senhinna, sclera. Cornea är en seg hinna bestående av flera lager fibrer som skyddar ögat. Det är även den första delen av ögat som bryter ljuset.

Det är ytterligare tre lager i ögat som bryter ljuset innan det når näthinnan. Dessa är hornhinna, främre kammare med kammarvätska samt glaskroppen. Sclera är ett vitt starkt skikt på baksidan av ögat där musklerna fäster. Eftersom sclera är det yttersta lagret är det den som bestämmer ögats form.

Det mellersta lagret av ögongloben består av ögats åderhinna, corpus cilliare och regnbågshinnan. Åderhinnan, coroidea, är ett tunt lager framför senhinnan innehållande ett stort antal blodådror som förser näthinnan med syre och näring. Corpus Cilliare är fästet för cilliarmusklen vars funktion är att spänna linsen så att ögat kan ackommodera.

Iris betyder på grekiska regnbåge, därför brukar iris även kallas regnbågshinnan. Iris består av glatt muskulatur som går cirkulärt runt pupillen. Iris sitter utanpå linsen och bestämmer hur mycket ljus som ska komma in i ögat genom att muskeln öppnar och stänger sig. När ljus träffar ögat kontraheras muskeln av en reflex för att skydda ögat. Mängden pigment på baksidan av iris bestämmer färgen på ögats regnbågshinna, mycket pigment ger brun färg och lite ger blå. Iris omsluter ett centralt hål som kallas pupillen. Pupillen är det område där ljuset strömmar in i ögat och träffar näthinnan. Då ljus träffar pupillen ser det ut som att storleken minskar, då iris reflexmässigt kontraheras.

Det innersta lagret av ögongloben är uppbyggt av nervvävnad, som bildar ögats näthinna, retina. Retina är endast en halv millimeter tjock och är den del av ögat som registrerar bilder genom fotoreceptorer. Fotoreceptorer utgörs av tappar och stavar. Tappar registrerar röd, grön samt blå färg. Stavar registrerar ljusstyrka. När en bild projiceras på retina bildas elektriska signaler som via synnerven når hjärnan som tolkar signalerna till en bild. På retina finns ett gult kapillärfattigt nedsänkt område, den så kallade gula fläcken. I centrum av den gula fläcken finns en fördjupning som kallas fovea centralis. Vi försöker alltid att fokusera det vi observerar in på fovea centralis som står för ögats direktseende. Fovea centralis skiljer sig från den bakre retina för det första genom den stora mängden tappar samt avsaknaden av stavar. Tapparna kan skilja färger bäst samt har en högre upplösningsförmåga än stavarna. För det andra skyms fotoreceptorerna inte av ganglieceller på grund av att de är böjda bort. För det tredje är varje tappcell, till skillnad från resten av fotoreceptorerna, endast kopplade till en gangliecell, det medför att den elektriska impulsen går snabbare.

Utöver fovea centralis på näthinnan finns även blinda fläcken. Blinda fläcken är en fördjupning på retina där synnerven fäster på ögat. Området saknar helt både tappar och stavar på grund av den stora mängden kärl och nervfibrer. Den blinda fläcken kan alltså varken uppfatta ljus eller färger.  

Ögonglobens innersta lager som utgörs av näthinnan innehåller, som tidigare nämnts, tappar och stavar. Tapparna som registrerar färg har tre olika sorters syn- pigment för att täcka alla färgkombinationer. Pigmenten är känsliga för de låga våglängderna som registrerar rött, de medellånga våglängderna som registrerar grönt, och de korta våglängderna som registrerar blått. Stavarna å andra sidan har bara ett pigment, rodopsin. Rodopsin registerar enbart ljus vilket hade gjort bilder från stavarna gråa om de inte hade kompenserats av tapparnas färg. Fotoreceptorerna är kopplade till det bipolära cellagret som i sin tur kopplar till gangliecellerna som leder nervimpulserna till synnerven. 

Ögonglobens inre kallas glaskropp och innehåller linsen som finns bakom iris. Glaskroppen, corpus vitreum, är den största delen av ögat. Innehållet har en geléaktig substans och består till stora delar av vatten. Linsen sitter framför glaskroppen och bakom iris. Linsen har en genomskinlig struktur som sitter fast i cilliarmusklen. 

  Ögats brytande medier

Ögats brytande medier utgörs av sclera, linsen samt corpus vitreum (glaskroppen). Hornhinnan är första lagret i ögat som bryter ljuset. Cornea bryter ljuset med 43 dioptrier. Dioptrier är SI-enheten för att mäta brytningsförmågan i ögat. Linsen är det andra lagret i ögat som bryter ljuset. Kammarvätskans brytningsförmåga är i stort sett den samma som vatten, alltså mycket liten, men effekten är märkbar då man mäter den. Linsen bryter ljuset med 15 dioptrier, men kan ändra sin form för att ändra brytningsförmågan. Glaskroppen är den sista delen i ögat som bryter ljuset, den liksom kammarvätskan består till stora delar av vatten och har i stort sett samma brytningsförmåga.  

 Centrala synbanor

Ögats ganglieceller möts längst bak i ögat och bildar där synnerven, nervus optikus. Nerven fortsätter sedan in i kraniet. För att enkelt förklara bildens väg från öga till synbark kan man säga att man delar in ögat i två delar, vänstra och högra. Den högra delen av retina har en egen synnerv och den vänstra har en. Bilden från vänster sida av ögat projiceras på högra delen av retina och vice versa. Inne i kraniet korsas synnerverna från de båda ögonen i synnervskorsningen den så kallade chiasma opticum. I synnervskorsningen korsas nervfibrerna från de nasala delarna av retina det vill säga från de temporala delarna av synfältet. Nervfibrerna från de temporala delarna av retina korsas inte i synnervskorsningen utan löper vidare på respektive sida till synbarken, se bild nedan. Efter korsningen fortsätter nervfibrerna i tractus opticus till synbarken som ligger längst bak i hjärnan. På vägen till synbarken löper det nerver från synnerven ner till ryggmärgen. Dessa nerver står bland annat för ögats ljusreflexer.

Synbarken delas upp i två delar, den primära synbarken och den sekundära. Den primära har hand om rörelser och mönster samt att skicka vidare nervimpulser till den sekundära synbarken för vidare tolkning. Den sekundära synbarken har hand om att tolka färger. Samt ta reda på vilka störningar som kan drabba syn apparaten.